Naturglädje | Bärkraft.ax

Naturglädje

Naturglädje 

Krönika av Petra Granholm, vice ordförande i utvecklings- och hållbarhetsrådet 

Vi har alla hört att det är gott för kropp och sinne att vistas i naturen. Varför är det så? Det självklara svaret skulle vara att naturen är vårt sammanhang, att människan lite förlorar fotfästet utan sitt naturliga sammanhang. Vi kan använda vårt intellekt för att studera statistik och vetenskaplig litteratur på området. Som t.ex. att skogspromenader sänker kortisolnivåer och blodtryck i kroppen och att naturterapi används framgångsrikt i fall av allt från sömnlöshet till posttraumatiskt stressyndrom, och att patienter som ser natur utanför sina fönster tillfrisknar snabbare.

Sedan kan vi förstå naturens välgörande verkan genom minnen, genom de egna upplevelserna av stunder i och nära naturen. Sommarminnen, minnen av hav, minnen av skogsutflykter i barndomen kanske. Minnet är också kopplat till intellektet och med vårt mänskliga intellekt kommer vi långt.

Men jag tror inte att vi kommer hela vägen. Många funderar på varför vårt moderna samhälle verkar göra människor, i synnerhet unga, psykiskt sjuka, vad det kan bero på. Vi kan förklara det med vårt intellekt, men jag anar att det finns en dimension till, den som är mycket svårare att beskriva i ord. Den dimensionen som vi kanske vill beskriva som salutogenes (känsla av sammanhang), mindfulness, flow, bliss, medveten närvaro, upplysning, kärlek eller kanske t.o.m. naturglädje. Den dimensionen som bäst beskrivs genom upplevelsen. Även av sådana upplevelser kan vi naturligtvis ha minnen, men vi kan inte med intellektet framkalla upplevelsen igen. Ibland beskrivs dessa upplevelser som plötsliga ­­­­–”det bara kom till mig”. Jag minns t.ex. min första förlossning som den fridfullaste kvällen i mitt liv, när mitt fokus var fullständigt på mitt inre och min andning, och mantrat ”Moder Jord, Moder Jag” kom till mig utan att jag hade frågat efter det. Eller känslan av att få kontroll över andningen vid ett vinterbad. Någon form av ro och förundran över livet, insikten om att allt bara är. Wim Hof, av många känd som ”the Iceman”, menar att vi idag inte utsätts för naturliga stressfaktorer på samma sätt som tidigare, utan att många av oss istället lever i ett tillstånd av kronisk stress. En naturlig stressfaktor är övergående, vi mobiliserar en reaktion för att sedan lugna ner oss. Därför är kyla, såsom i form av isbad, ett bra sätt att lära kroppen att stressa av efter stimuli.

Att uppnå den här förmågan att göra oss mottagliga för naturglädjen, den naturliga, okonstlade känslan av att det som är är, tror jag blir lättare om vi gör det till en kollektiv övning. Nu har naturen curlat banan för oss i och med krisen, som tvingar oss in ett tillstånd som inte är vårt hittills upplevda, som överstimulerar den dåliga formen av kronisk stress men också öppnar inbjudan till att hantera den på andra sätt. Som att gå ut i naturen, göra sig tillgänglig för solens strålar, för vindens piskande, för mossans doft, för fåglarnas sång, för elementen. Och där, i vårt naturliga sammanhang, kan vi kanske känna något som liknar glädje.

Här kan du lyssna på visionen:


Vi samlar in e-postadresser till dig som vill prenumerera på nyhetsbrev från bärkraft.ax. E-postadresserna används endast i detta syfte och delas inte med någon tredje part.